Sonia y Lola

Sist jag skrev här så har det hänt mycket, jävligt mycket...som vanligt i Mexico, med andra ord. Herregud, den där strömlösa helgen känns som en evighet sen sist. Hela den här resan känns som ett helt annat liv - och då har det bara gått tre veckor, på pricken idag, sen jag landa i Arlanda. Många veckor kvar alltså.

Det enda som stoppar mig just nu är CSN, när jag fått svar vet jag. Bokar biljetten samma minut och drar. Det här funkar inte, jag drömmer till och med Mexico. Förstår ni ångesten när jag vaknar?
Eller okej, jag överdriver. Ångest är det ju inte. Jag är glad över att vara här, det är jag! Glad över att bråka med mina systrar igen, skratta åt samma dumma grejer (haaaaaaaaaa -ha-ha haaaa...jag vet, bara vi fatttar I guess), umgås med mina flickor, andra vänner, vara i Södertälje, leka med släkten. Allt. Sverige ÄR underbart, har alltid älskat detta land - för allt. Alla länder har sina flaws, även så Svearike - men tro mig mina vänner, inget i jämförelse med annat.

Men denna resa har även fått mig att inse hur jobbigt tråkigt det är här. Alltså, ingen kan nog påstå att det här landet är roligt och fylld med saker att göra konstant? Människorna (attityden) och vädret ställer väl till en del.

Eller så är det kanske bara jag som vant mig alldeles för mycket med konstant saker att göra och inte vara hemma förutom att typ duscha och sova?

Det var inte riktigt vad detta inlägg skulle handla om. Jag lär komma tillbaks ganska så snart (mycket möjlgt idag redan) och uppdatera lite om vad som hände de sista två veckorna då vi reste runt längst oaxaca kusten och vi slog rekord i antal dagar som passerade utan någon alkohol.

But for now so räcker det. Efter uppdateringen (och möjligen ett inlägg som avslut från mig och Lollo tillsammans om två-tre veckor) så går jag tillbaks till min gamla vanliga älskade blogg.

Ta hand om varandra!
Z